---

Törnerosen

---

OFF: En Törneed kan involvera flera parter men kräver minst 2. Det krävs att Rosen finns närvarande och att Eden sägs högt på rätt plats, vid rätt tid. Enbart saker som sägs kommer att ingå i Eden och Ödet självt går inte att lura med semantik och dumheter.

En ed varar max i ett år och en dag och involverar något de båda parterna förbinder sig att göra, samt deras straff om de inte uppfyller sin del av avtalet. En Törneed kan inte innebära att bara en part lovar något, utan att den andra gör det men de måste inte lova samma sak.

---

I sagorna berättas det om kloka människor som snärjer gudar med sina ord. Om de som svär pakter med demoner eller de som lovar sig själva till ett syfte. I många av de äldsta historierna vinner gudarna och demonerna men på senare tid får även hjältarna vinna. Dessa sagor lär oss att vara försiktiga med vad vi önskar för det kan gå i uppfyllelse på ett sätt vi inte alls förväntade oss. Sagorna lär oss att stå vid vårt ord för den som luras och narras råkar alltid illa ut. Vad de inte nämner i dessa sagor, förutom i de som är så gamla att den Almatron ser ung i ut i jämförelse, är Törneeden. En ed som är så kraftig att den till och med tvingar gudar till sina knän och att självaste ödet bestraffar den som bryter en ed som är svuren med törne. Att svära eden görs inte utan förberedelser. Det kräver rätt plats, rätt tid och rätt ord. Och eden kräver för att slå i lås, Rosen.

Den sägs växa någonstans ute i Wyrmården. På en plats där Ödets väv är tjock och magin dallrar i luften. Ingen sådan plats har synts så länge som böcker har skrivits och finns inte ännu beskriven någonstans.

Men nu kanske … Nu när den största manaådran i mannaminne börjar röra på sig och vakna och allt fler dras till Wyrmården och den lilla utposten Brigg. Kanske är detta tillräckligt för att Rosen skall börja växa?

Om så är fallet så återstår frågan; Är du redo att låta din ed bindas med Törne och se den upprätthållas av Ödet självt?

Sagan …

Det var en gång en liten flicka. Hon bodde bortom havet, bortom bergen och nedom den stora skogen i en liten by. Hon var Sömmerskans dotter och var lika flink som sin mor när det gällde nål och tråd. Byn hade inte mycket att ge till världen men folket var lyckliga och goda och allt sitt stål använde de till plogar och spadar. En dag lade sig en mörk skugga över byn. Längs den röda horisonten kunde byborna se rök och snart när solens ljus bedarrade såg de sagda horisont lysas upp av flammor. Bud kom snart. Ett hiskeligt monster hade bränt de omkringliggande byarna. Monstret hade lovat att skona byarna om de kunde utföra tre uppgifter åt honom men odjuret hade alltid brutit sitt löfte. Sömmerskans dotter var dock en klok flicka trots att hon var så ung. Hon hade ofta lyssnat till Gammelmors sagor och visste att i den Stora Skogen fanns det något som kanske kunde hjälpa dem. Under samma natt lämnade hon byn i största hemlighet för att inte oroa någon vuxen som säkert skulle stoppa henne annars. Med luva och korg gick hon ut i skogen. Hon vandrade länge den första natten men hittade ingenting. Dock hittade hon en liten kanin som fastnat i en snara. Så försiktigt hon kunde klippte hon loss det lilla djuret med sin sax och så fort den var fri spratt kaninen iväg.

Den andra natten vandrade hon ännu längre men fann ännu inte det hon sökte. Hon skulle precis till att vila när en stor björn kraschade in i gläntan. Istället för att bli springa som hon borde ha gjort stannade den lilla flickan. Hon såg att björnen inte var arg utan att den föll tungt ihop. Hon var rädd men ändå gick hon fram och såg det stora såret i björnens tass. Med en sömmerskas flinka fingrar sydde hon ihop såret och skyndade sig sedan fort hemåt innan gryningen kom.

Den tredje natten gick hon så fort hon kunde. Hon var säker på att odjuret snart skulle vara framme vid byn och hon visste att hon inte hade mycket tid. Hon gick fastän att skorna skav, fastän att törnena rev och fastän att det blev mörkare och mörkare. Snart kom hon fram till en liten ravin och hon kunde höra ett väsande och kroppar som slingrade sig i mörkret. Flickan tog det sista av sin matsäck och kastade det så långt hon kunde i bort i dalen. Hon kunde höra ormarna slingra iväg för att undersöka byltet och så snabbt hon kunde kilade hon över sänkan. Där på andra sidan, såg hon ett gyllene ljus. En ros av guld med rubinfärgade blad. Det var den som var målet för hennes sökande! Törnerosen!

Med nätta små steg gick hon fram. Hon plockade rosen och gömde den under kappan. Nu kunde hon rädda sin by!

Dagen grydde och byn hade ställt upp ett så gott försvar de kunnat. De bar grepar, saxar och jaktspjut men ingen av dem var krigare. En stor skugga hindrade solens ljus och den blev bara större och större desto närmare den kom. Ett hiskeligt vidunder uppenbarade sig framför dem. Dess fjäll var svarta som ebenholts, dess ögon som glödande kol och från dess näsborrar höjde sig ringlor av svaveldoftande rök. Den sjönk ned på marken som skakade och dess klor gjorde handsbredd djupa rispor i stenen. Den log elakt och sänkte sitt huvud för att tala till byn:

“Jag har kommit för att begära tre ting! Lova mig detta och jag skall lämna er by oskadd! Vredga mig och jag skall ta från er allt vad ni håller kärt!”

Innan någon annan hann säga något steg Sömmerskans dotter fram. “Säg vad du begär, du onda best! Men jag har hört att du är en fegis som inte håller sitt ord! Hur ska jag veta att du håller det du lovar?” Odjuret skrattade så att vedstaplar och djur föll omkull när marken mullrade.

“Jag borde sluka dig här och nu för din framfusighet! Nåväl, lilla människa. Du roar mig. Jag svär vid solen, månen och stjärnorna att jag håller mitt ord!”

“Solen, månen och stjärnorna är så långt bort och är fulla av ljus. Hur ska jag lita på att en varelse av djupaste svärta håller sitt löfte till sådana goda ting?” Draken funderade och nickade sedan.

“Klokt lilla människa. Inte bryr jag mig om sådana veka krafter som solen, månen och stjärnorna. Vad är de, blott prickar som jag överskuggar!”

Draken fällde ut sina vingar och mycket riktigt försvann solen bakom dem och sänkte dem alla i djupaste, stjärnlösa natt.

“Jag svär vid alla forsars moder, till bergets rötter och Skogens hjärta att jag håller mitt ord!”

Igen svarade den lilla flickan modigt; “Det tror jag inte heller på. Du är en varelse av eld och forsarnas moder betyder ingenting för dig. Du sträcker dig större än bergets topp och får marken att skälva till sina rötter med ditt blotta skratt. Du står här inför mig med en brinnande skog bakom dig. Hur ska jag lita på att du håller ditt löfte till sådana ting du redan förstört?” Draken snärtade irriterat med svansen och och slet upp en djup fåra i marken, där ingenting mer skulle växa på hundra år. Den sade:

“Du frestar mitt tålamod, lilla människa! Ge mig något vi båda kan svära på annars äter jag upp dig här och nu!”

Det var nu som den lilla flickan tog fram den gyllene rosen. Hon såg den svarta drakens ögon smalna och den sänkte sitt huvud alldeles nära henne. Dess käftar stank av ruttet och bränt kött och den tittade på henne med ett öga stort som hon självt.

“Nu det där lilla människa … Den kan jag svära vid. Jag svär vid min lusta för guld och vackra ting att hålla mitt ord.”

Den lilla flickan skakade där hon stod, så väldig var drakens kraft. Trots detta fann hon ändå ord att svara: “Och jag svär att finna dina ting tre, vid denna ros. Och om jag misslyckas skall du få göra såsom du alltid gjort, bränna och äta tills inget liv finns kvar så långt ett människoöga kan se…” Draken såg nöjd ut och skulle precis dra sig tillbaka men flickan fortsatte: “... Vänta! Men om jag klarar det, om jag samlar dina ting tre, så skall du lämna denna bygd för gott! Och må den som bryter denna ed öde drabbas av det öde denna fruktar mest.” Draken väntade länge och den lilla flickan höll andan tillsammans med resten av byn. Draken öppnade sina käftar och Sömmerskans dotter skakade hela hon. Skulle draken äta upp henne? Den svarta draken andades ut och den vämjeliga doften omgärdade flickan. Sedan sade den:

“Avgjort.”

Flickan nickade, hon kunde knappt andas. “Då binds denna ed med törne och låt den vara i …”

“... Dagarna tre! På den tredje Dagens fall, i Skymningen, skall du ha mina ting tre! Ge mig kaninens skinn, björnens klo och giftig etter! Du skall samla dem själv och ingen människa härifrån skall bistå dig, lilla människa!”

Draken skrattade elakt och flaxade med sina majestätiska vingar så att halmtaken flög av husen och människorna inte kunde stå utan föll omkull av den mäktiga kraften. Innan draken försvann bort kunde Sömmerskans dotter höra ekot av dess röst:

“Låt detta bindas med din bräckliga törne lilla människa! För vad kan väl en törneros göra mot ett väsen så mäktigt som jag?”

Draken försvann och kvar fanns Sömmerskans dotter. Hon tittade på Rosen. Hade det fungerat? Hon kände ingenting och kunde ingenting se. Var det bara en dum saga? Hur skulle hon hitta en kanin, en björn och giftig etter på bara tre dagar? Den lilla flickan föll i gråt. Hade hon inte varit så dum och god så hade hon precis vetat var hon skulle kunnat finna en skadad björn och kanin i snara. Hon hade dock ingen tid att förlora. Med hjälp av byborna så fick hon igen en korg och luva och samma dag begav hon sig tillbaka in i den Stora Skogen. Hon tänkte gå till ormarna först även om det var svårast väg dit. Där kunde hon iallafall hitta en sak som draken velat ha. Igen så rev sig flickan på törnena, igen så skavde hennes fötter och till slut hörde hon väsandet. Dock lät det inte som en grop full med ormar … Hon kom fram och kunde bara se sju stycken. De var ömsom mörklila, ömsom vita och deras kroppar sträckte sig ut från ett hål i marken. De lyfte sina huvuden och såg på henne och alla sju röster talade samtidigt. “Du mötte oss tidigare och var klok att inte gå ned bland oss. Du gav oss att äta och passerade förbi när vi inte såg dig. Du har lidit och blött inför oss. Kom till oss, du kloka barn, så skall vi ge dig det du söker.” Sömmerskans dotter gick fram till de sju huvudena. De vita ormarna baddade hennes sår och revor och läkte dem försiktigt med sin helande kraft. De mörka huvudena spottade sin giftiga etter i hennes flaska. “Gå nu, du kloka barn. Än kan du inte vila.”

Den andra dagen gick flickan långt ut i skogen. Hur skulle hon kunna hitta en björn? Och hur skulle hon kunna ta en klo från den? Hon gick länge när hon insåg att hon inte var ensam. En kraftig gestalt tornade upp sig framför henne. Flickan stannade och hjärtat skenade i bröstet. En väldig björn stod framför henne och den var inte ensam. Tre björnungar lekte vid dess sida. Björnen talade och hans röst var mörk och dov men inte alls lik draken, utan lugn och vis. “Modiga barn! Du vågade se bortom min gestalt när vi möttes tidigare och du hjälpte mig när mången krigare skulle ha dräpt mig. Du var modig och god och för detta förtjänar du mitt tack.” Den lilla flickan gick försiktigt närmare. En av björnungarna kom fram och lade en väldig klo i hennes hand. “Gå nu, du modiga barn. Än kan du inte vila.”

Den tredje dagen gick flickan åter ut i skogen. Hon sökte länge och försökte hitta spår efter kaniner. Men kaniner är snabba och bra på att gömma sig och ingen stod att finna. Hon var nästan påväg att ge upp av utmattning när hon kände en liten nos mot sin öppna hand. Flickan tittade ned där hon satt och vilade och en snövit kanin, den vackraste hon någonsin sett tittade tillbaka på henne.

“Du mötte mig tidigare och var god mot mig och gav mig min frihet åter. Du har visat klokhet, mod och godhet och kärlek till din by och ditt folk. För detta, du goda barn, skall jag ge dig det enda offer du behöver .”

Den lilla flickan såg förfärad ut. Inte kunde hon väl dräpa en så nobel varelse? Hon skulle protestera men kaninen var inte längre framför henne, utan bara ett bländade vackert kaninskinn. En röst hördes på vinden.

“Gå nu, du goda barn. Än kan du inte vila och Skymningen nalkas!”

Mycket riktigt så gick hade solen börjat gå ned över horisonten. Sömmerskans dotter sprang så fort hon kunde tillbaka till byn och precis när solen passerat bergen försvann det sista av dess gyllene strålar. Himlen slukades av ogenomträngligt mörker och de svarta vingarna drog stormvindar över byn. Draken hade återvänt på den tredje dagens skymning, så som han lovat. Med ett dunder som fick alla träd i närheten att tappa sina löv landade odjuret. “Har du mina ting tre?” domderade den hemska rösten. Sömmerskans dotter gick fram och presenterade sina skatter. Kaninens skinn, björnens klo och giftig etter. Draken tittade på dem länge och till slut sträckte flickan fram rosen och lade den mellan dem båda. “Jag har utfört din uppgift och fört till dig dina ting tre! Jag har uppehållit min del av det avtal vi band med Törne! Du måste nu lämna denna bygd och aldrig återvända.” Draken betraktade de tre föremålen och tittade sedan tillbaka på flickan. Den öppnade sitt gap och hånskrattade.

“Trodde du verkligen att jag, den som släcker Solen, Månen och Stjärnorna, som lämnar floderna torra, som får bergen att skälva och som bränner skogar skulle svära mig själv till något så vekt som en ros? Nu skall jag göra det jag borde gjort från första början. Jag ska bränna din by och äta alla du älskar och jag tänker börja med dig, du snävliga lilla människa!”

Draken tog ett steg framåt och krossade rosen under sina klor. Med ett vrål som fick hennes öron att blöda gjorde den sig redo för att sluka henne i ett stycke. Hon kunde känna hettan från dess käft, känna den vämjeliga doften av svavel och hon visste att allt hopp var förlorat. Hur hade hon någonsin trott att en ros skulle kunna ha makt över den som släckte Solen, Månen och Stjärnorna, torrlade floder, fick berg att skälva och som brände skogar till aska? Hon väntade på smärtan som aldrig kom. Hon öppnade ögonen. Framför henne såg hon draken. Men inte som förut. Den blev mindre och mindre tills hon kunde se den i ögonen. Dess pansarfjäll försvann och blev till mjuk hud, dess starka klor föll av och blev till stoft för att bli fingrar och dess stora ögon blev dammiga som en gammal mans. Och det var vad som till slut stod framför henne. En gammal, krokig och böjd man, tärd av ålder. Ingen trolldom fanns kvar i hans blod, ingen styrka i hans kropp. Sömmerskans dotter förstod. “Och må den som bryter denna ed öde drabbas av det öde denna fruktar mest”, viskade hon för sig själv. Den forna draken, nu en gammal man, föll ned på knä. Då såg hon den. Rosen. Rosen var hel! Inte ett blad hade krökts, inte en rispa hade den mäktiga draken åstadkommit. Flickan plockade upp rosen och mannen tog tag om hennes hand. I hans dimmiga ögon kunde hon fortfarande se ondska. “Du lurade mig, lilla människa! Du lurade mig!” Hon tog sig ur hans grepp. “Nej, det gjorde jag inte alls. Jag var klok, modig och god och stod vid mitt ord. Hade du hållit ditt löfte och lämnat oss ifred hade du fortsatt att vara ett hiskeligt odjur, fri att terrorisera andra byar som du gjort tidigare. Nu är du en människa precis som jag men det behöver inte vara dåligt. Du har säkert sett mycket och kan många saker. Stanna och gör gott så skall du få se att det inte är så hemskt att vara människa som du tror.” Den gamle mannen spottade efter henne. “Aldrig! Aldrig att jag kommer att bo som er, i lorten. Ni är löss och ohyra. Ni människor är dumma, svaga och naiva. Jag kommer aldrig att bli som er, aldrig!” Med de orden försvann den gamle mannen ut i skogen. De såg honom aldrig igen och trots att den lilla flickan återvända många gånger till den Stora Skogen där hon fortsatte att vara klok, modig och god. Rosen hade hon bara haft till låns och hon lämnade tillbaka den i gläntan. Och trots att hon växte upp till att bli en skicklig jägare och sömmerska, så fann hon aldrig rosen igen.

Och vad lär vi oss av denna saga? Jo, att även de största av drakar Kan besegras av de minsta av hjältar Och att den Ed som binds med Törne Upprätthålls av självaste Ödet.

Snipp, snapp slut. Så var denna saga slut.